Har varit ur kass på att blogga men nu den senaste månaden har man fått chans att göra prov i de olika ämnena för att kanske kunna höja sig, så jag har tagit chansen. Kommer att höja mig i alla So ämnena, engelska och tyska :)

På måndag och tisdag så ska jag göra so prov väljer kanske även att hoppa över att åka till Bakken med klassen då det är på tisdag samma dag som jag ska göra so prov :/

På måndag i nästa vecka är det exakt en vecka kvar innan jag slutar skolan. Tiden har gått fort nästan för fort. Jag kommer väl inte direkt sakna skolan, jag kommer sakna lärarna och personerna jag lärt känna. Min mentor N, S, L, M, I och Z kommer jag med säkerhet att sakna mest av alla. S kommer jag att sakna då hen var den första jag vände mig till när jag mådde dåligt, hen såg att jag mådde dåligt och då blev det automatiskt hen jag gick till. Det tog mycket på mig när hen sen åkte iväg från mig och det tar fortfarnade när jag skriver om hen. Hen blev min starka punkt, min säkerhet. Jag har aldrig och då menar jag aldrig vänt mig till någon i skolan. Jag har litat på människor som senare har gjort att jag ramlat dit, när jag litade på en speciell person fixade hen att jag trillade dit och vågade inte lita på någon mer. Men sen tog jag modet till mig och litade på S, jag ville verkilgen lita på någon och därför blev det hen då jag kände att hen var den personen som skulle på min starka punkt. Sista dagen innan jullovet kom hen och hälsade på hen hade ledigt från sin skola. När hen senare skulle gå så kramde hen om mig och sa lycka till gumman ta hand om dig, och jag vet att du har varit ledsen. Jag svarade bara tack och detsamma visste inte vad jag skulle svara faktiskt. Jag kände tårarna bränna i mina ögon men jag ville inte gråta, ville inte visa mig svag framför månniskor som jag spelat stark inför ända sendan hen åkte. Jag har lärt mig att hur dåligt jag än mår så måste jag bevisa för alla människor som fixat så att jag mår dåligt att jag är stark och inte låter dom trycka ner mig, även faast att jag gärna vill gråta hela tiden för att dom trycker ner en så jävla mycket.

M kommer jag att sakna för att hen blev min andra starka punkt när S åkte. Men jag har aldrig glämt S jag har bara tillåtit mig själv att lita på ytterligare en person. S var den första personen jag vågade lita på och hen blev min ängel, min räddare, men när hen åkte så bröts jag ner bit för bit och ramlade bokstavligt ner på NOLL igen, jag tog mig långsamt upp igen men sen hände något och jag trillade ner igen. Sen lärde jag känna M och hen hjälpt mig att klättra upp igen jag visste att jag hade en person till som jag kunde lita på och det gjorde mig glad. Till en början med såg jag S i hen men det ändrades snabbbt. Jag tänker fortfarande på S.

Så fort jag tänker på S blir jag ledsen och jag får ont precis verallt men mest i magen och hjärtat, jag sakanr hen så himla mycket så det finns inte. Nu slutar jag snart 9:an och många av mina klasskompisar säger att allt so hänt här och alla man lärt känna kommer man långsamt att glömma bort, men jag vill inte tro dom för att jag vet att det inte är sant. Jag kommer inte glömma peronser som har ställt upp för mig, gjort mig glad och verkligen funnits vid min sida när jag behövt det. 

Men jag får tyvärr säga att min kompis som jag känt i nästan hela mitt liv, vi har gått i samma klass sen förskolelklass tyvärr fortfarande är sur på mig. Hen vill att jag ska komma till hen och säga förlåt när jag inte vet vad jag har gjort. Istället för att hen kommer till mig och berättar varför så kanske jag säger förlåt. Men detta är inget som jag mår dåligt av det är i såna situtaioner man verkligen märker vem som är ens vän. Jag har känt mig fri på ett helt annat sätt nu när jag inte har hen som vän längre, det låter konstigt men det är tyvärr så.

Jag måste tyvärr lämna bloggen nu för jag ska plugga lite och sen titta på BB (Big Brother)

Puss&Kram Elin

Förhoppningsvis så kommer det ett inlägg till imorgon men lovar inget.