Ja bloggen har varit lidande inser jag trots att jag faktiskt har haft hur mycket tid som helst över då jag varit ledig hela veckan bortsett från ca en timme i skolan i onsdags. För i onsdags hade jag en snabb matematik lektion då vi bara skulle kolla igenom nationella vilket jag klarade!! Sen utvärdering och sen ingenting mer alls så det innebär att jag har varit hemma hela veckan och bara tagit det lugnt. Förra torsdagen hade vi lärarmiddag på skolan och det var riktigt roligt och bra gjort av lärarna. Vi hade en tävling där det gick ut på att gissa på olika påstående vilken lärare det kan ha varit som gjort påståendet och den klass som vann ska springa ut först på studentdagen och välja låt att springa ut till. Min klass vann så vi springer ut först, första klassen från Thoren Business Schools första årskull! Sen hölls det lite tal och min engelska lärare höll världens finaste tal och jag kan ärligt säga att hon inte har starka band till alla kanske men hennes tal lämnade ingen oberörd, jag var nära på att gråta och många fler. Hennes tal träffade mitt i prick och jag ville bara brista ut i gråt men jag höll mig från det pinsamma ögonblicket. Efter middagen återvände jag hem orkade inte gå ut och festa med de andra för jag hade nationella dagen efter och kände att jag hade inte orkat både och.

Idag har jag varit ledig med undantag för afternoon tea med min engelska lärare och andra elever som ville komma, hon hade varit uppe och gjort scones världens bästa och fina. Innan jag gick till skolan köpte jag en blomma med mig för det är lite av en tradition hos mig att är man bortbjuden så har man alltid med sig något symboliskt så den gav jag till henne. Även idag hade hon någon form av tal eller ja mer en "award" där hon hyllade några elever som hon tyckte hon ville hylla lite extra. Mig hyllade hon, låt mig citera "För en outstanding grammatik i engelska och ibland till och med bättre än min egna" och jag blev stolt och glad naturligtvis men hon har alltid hyllat mig för min grammatik men var ändå något annorlunda med att få "glänsa" för andra liksom. Sedan gick jag och mina två kompisar hem men innan vi gick hem sa läraren också att hon skulle vilja stoppa in oss i en flaska och sätta på korken för att kunna behålla oss, vi är deras bebisar så inget blir sig likt utan oss efter sommaren och jag bara kände att hon gör det svårt för mig att släppa taget haha. Sedan gick vi och hon gillade blomman glömde nämna det, och hon tackade så många gånger och jag ville bara gå för jag kände att jag ville gråta. Det var min sista dag i skolan efter tre år på TBS Helsingborg.

Tänk att jag gått där i tre år och ni har följt med på resan. Första gången jag nämnde studenten då var det 124 dagar kvar nu är det 7! Det är 117 dagar färre och jag känner att de dagarna har gått alldeles för fort har inte hunnit känna efter och tänka att jag snart har mössan på mig och ska springa ut och lämna tre någorlunda underbara år efter mig. Det känns inte som att det är dags. Men det är ju det, en vecka kvar bara!

Jag börjar närma mig slutet på gymnasietiden och jag kan väl en aning motvilligt dock erkänna att den mega stora ångesten jag kände inför studenten redan i tvåan har gått över en del men den finns kvar där och påminner. Största ångesten är väl inte så mycket att jag inte har någon mormor eller farmor att fira med utan att jag kommer lämna en trygghet, en vardag och lärare som jag bondat med riktigt bra och älskar. Jag är oerhört stolt och mäkta imponerad över mig själv att jag står där jag står idag och gått igenom resan som jag gjort för det fanns många gånger då jag bara ville kasta in handduken men aldrig gjorde det på "riktigt" och det har jag många att tacka för. Min fina och älskade mentor som stöttat och funnits där sedan dag ett och alltid sett på mig när jag behövt prata av mig även om jag inte alltid erkänt det, min fina och älskade lärare i engelska, vi bondade aldrig hundra procent förrän för 1,5 år sedan men den tiden som det tog gjorde också att vi insåg att vi är mer lika än vi trott och att vi faktiskt tycker om varandra. Jag kan bara prata för mig själv över den grejen men jag var för arg på henne redan i ettan då hon satte en enorm press på mig och jag gillade inte henne för det men sen hände något och hon visade känslor för mig och jag öppnade mig för henne och vi bondade och jag är så glad över det för utan henne att jag inte växt och varit stolt som jag är nu. Självklart finns det andra personer och lärare från skolan jag kommer sakna men min mentor och engelska lärare kommer alltid att stå mig närmst och jag vet redan nu att jag kommer gråta så mycket på fredag för att dem kommer jag sakna allra mest. Men samtidigt är dem så värda mina tårar för utan dem så hade jag inte stått här jag står idag, utan min mentor hade jag slutat när min första rektor lämnade skolan för det var med henne jag bonadade först, det var hon som förstod mig bäst men sen insåg jag att min mentor inte var så dum trots allt och då blev hon min trygga punkt. Den trygga punkten som gjorde att jag grät och stannade hemma en halv dag för att hon inte skulle vara min mentor längre, den personen som jag alltid kunde vända mig till om jag behövde och den som alltid tog hand om mig när det behövdes, henne kommer jag sakna så det kommer göra ont att säga hejdå. Min fina mentor!

Jag har alltså 7 dagar kvar av min treåriga gymnasietid helt sjukt och ångesten är blandad med glädje men jag har klättrat och byggt stegen själv för att komma dit jag kommit, jag har varit tyst och bara glidit med fram tills nu sista året då har jag verkligen bitit ifrån och många lärare har anklagat mig för att ha blivit kaxig men det har jag nog alltid varit men inte på TBS men nu har dem även fått se den sidan av mig. Jag kommer alltid ha mina fina lärare med mig som ett minne men helst av allt skulle jag nog vilja packa ner två av dem och bära dem med mig överallt eller kanske till och med gå kvar några år till enbart för vardagen och för mina speciella lärare! Jag har sökt vidare till redovisningsekonom men inget kommer slå gymnasietiden, ingen kommer slå mina två speciella lärare, inget kommer slå den vardagen jag byggde upp på TBS Helsingborg och det är tiden som jag kommer sakna mest och min mentor och engelska lärare. Men tre år börjar lida mot sitt slut och snart är jag studenten som kommer firas rejält eftersom jag är sist ut i syskonskaran att ta studenten! 

Jag hoppas och tror att mina systrar kommer fota mycket så att jag kan dela med mig av några få bilder här på bloggen så ni får vara med om studenten också, ni har trots allt varit med under glädje och sorg så det vore synd om ni fick missa studenten. 

/Elin

En påminnelse från Malin att jag aldrig bloggade om Lund som jag sa så här kommer det. Ni får gärna påminna mig om det är något jag sagt att jag ska skriva om men glömt bort.

Jag var som sagt i Lund för exakt en månad sedan och såg flickan och trollet som Teater Trassel spelade och den var precis som Pomperipossa väldigt bra och rolig. Jag var där tillsammans med Malin och Ronja för ingen annan hade lust att följa med men det spelade mindre roll då vi faktiskt hade roligt ändå. Vi åkte tåget ner och sen fick Ronja bestämma att hon ville köpa blommor och ge efter föreställningen så vi traskade in på närmsta blomaffär och köpte blommor som Ronja noggrant valde ut, vita och lila tulpaner. Eftersom att vi kom till Lund lite tidigt så fick Ronja även passa på att leka en stund utanför biblioteket tills att biblioteket öppnade och då blev det lek inne på biblioteket istället, vi ritade och vi spelade spel sen hann vi inte mycket mer innan vi gick och satte oss på stolarna respektive filtarna och föreställningen började. Föreställning är bra och LinaMaria och Jerry är super duktiga och har världens talang för teater så man förtrollas. Största anledning till att vi faktiskt åkte ner till Lund två gånger först för Pomperipossa och sen nu Flickan och trollen är för att vi dels tycker om att komma ut och göra någonting, gillar teater och gillar LinaMaria och Jerry (Teater Trassel) och hade det inte varit för att vi var på Fredriksdal i somras och såg på Historien får liv och Malin kände igen just LinaMaria och hon berättade om Teater Trassel hade vi nog inte åkt ner till Lund två gånger för att se föreställningarna för vi hade inte känt till det. Men nu när vi känner till det och har sett båda föreställningarna så är vi mer än nöjda och Ronja är lika glad varje gång dels för att få se på teater men också för att det är LinaMaria och Jerry.
Efter föreställningen fick Ronja chansen att ge blommorna och kramas och få ta emot ett vykort, sen blev det naturligtvis lite mer lek och biblioteket i Lund har en utklädningshörna för barn som hon fastade vid och Malin fick sitta med henne för båda lämnade mig med sakerna i pyssel och spel rummet. Vi lekte ca 1,5 timme efter föreställningen och sedan åkte vi tåget tillbaka och då fick Ronja pratat med tågkonduktören och fick en barnbiljett som man kan leka med hemma. Ronja fick även bestämma mat och först sa hon MC, sen Kina mat hemma på Ringstorp och sedan Mc igen men när vi kom till Knutpunkten hade hon bestämt sig för Kina mat så vi gick till Asian Garden och åt Kinamats buffé vilket var super gott. Vi tog bussen hem till Ronja och Malin för att bara mellanlanda innan vi gick ut men det blev att vi var kvar inne och såg Kalle och Chokladfabriken och sedan blev det en kort runda ute innan jag skulle hem igen. Dagen var toppen bra och jag hade roligt vilket jag vet att Ronja och Malin också hade. Nästa gång vi hittar på något blir på torsdag och sen på lördag, vad som händer då får ni veta då. Är ledig på torsdag och fredag så lite mer bloggning mellan plugget inför matematik nationella ska väl hinnas med.

/Elin

Oj ett sent blogginlägg som dessutom är ett mobilinlägg. Men måste skriva av mig redan ikväll vill inte vänta till imorgon!
Vill egentligen inte kalla det ett misstag det jag precis gjort men för min del som sover väldigt dåligt under nätterna så var det ett misstag att titta på Sara Sommerfelds dokumentär "Min farmor och förintelsen" som då handlar om hennes farmor som överlevde förintelsen, övriga släktingar, övriga människor som överlevde men också släktingar som dog och övriga människor som dog. Dokumäntarern griper verkligen tag om hjärtat och vrider om och man vill bara gråta, jag ville samla alla som överlevde och bara krama om alla och berätta vilka hjältar dem är nu vad dem har bidragit med till dagens samhälle. De mest bisarra berättelserna berättades och jag kände bara hur arg jag blev på hur man behandlat dessa människor och att få höra från Saras farmor som skrev ett 3 sidors långt brev till henne om hur det var och att Saras farmor avstod hjälp från dem "vita sjukhusbussarna" som kunde hjälpa henne till Sverige när personerna på bussarna inte ville ta med hennes mamma, då avstod Saras farmor. Hon valde alltså att stanna med sin mamma i ett helvete istället för en trygg miljö i Sverige, blod är verkligen tjockare än vatten! Jag grät och kände verkligen med alla som berättade sina historier och att Sara ens ville göra den här resan betyder mycket för henne och hennes familj men också för oss andra som inte kan föreställa oss detta. Saras farmor miste sin bror och pappa i konsentrationslägret och kom tillsammans med mamma sen till Sverige men inte utan några svårigheter, all plågsamhet de fick gå igenom gör att man bara önskar att detta inte var sant, jag vill krama om alla och bara visa tacksamhet. Tack vare alla dessa som överlevde så finns det bevis på grymheterna under andra världskriget, dem är mina hjältar!
Deras rädsla från lägrena tog dem med sig och många lever fortfarande i rädsla att bli jagade och inte veta skillnaden på om det är vatten eller gas som kommer från duscharna. De judar som överlevde och de judar som dog är mina hjältar! Hade jag kunnat hade jag gett dem all världens tacksamhet och allt de velat ha, för mig är dem hjältar!
Jag grät under en timmes dokumentär, och jag gråter när jag läser och ser hur många som förnekar hela förintelsen. Jag är stolt över Saras dokumentär för att den innehåller så viktig information som gör att man förstår att detta har hänt, jag menar människor som överlevde har kvar sina tatueringar med deras siffror som blev deras nya namn i lägrena, de drömmer fortfarande mardrömmar ibland om detta hemska. Dokumäntarern hade många gripande bilder också men framför allt var det faktiskt historierna som gjorde sitt. Den grep tag om hjärtat, vände det och satte igång gråtkanalerna.
Fina och underbara ni som överlevde, ni må inte läsa detta men ni är ett bevis på hemskheten, ni hjälper till att föra historian vidare, ni bidrar till så mycket att jag känner mig stolt över er. Jag vill krama er alla och visa uppskattning och tacksamhet för att ni är ni och till ert berättande och mod, för er överlevnad. NI är mina hjältar!

/Elin