Ja bloggen har varit lidande inser jag trots att jag faktiskt har haft hur mycket tid som helst över då jag varit ledig hela veckan bortsett från ca en timme i skolan i onsdags. För i onsdags hade jag en snabb matematik lektion då vi bara skulle kolla igenom nationella vilket jag klarade!! Sen utvärdering och sen ingenting mer alls så det innebär att jag har varit hemma hela veckan och bara tagit det lugnt. Förra torsdagen hade vi lärarmiddag på skolan och det var riktigt roligt och bra gjort av lärarna. Vi hade en tävling där det gick ut på att gissa på olika påstående vilken lärare det kan ha varit som gjort påståendet och den klass som vann ska springa ut först på studentdagen och välja låt att springa ut till. Min klass vann så vi springer ut först, första klassen från Thoren Business Schools första årskull! Sen hölls det lite tal och min engelska lärare höll världens finaste tal och jag kan ärligt säga att hon inte har starka band till alla kanske men hennes tal lämnade ingen oberörd, jag var nära på att gråta och många fler. Hennes tal träffade mitt i prick och jag ville bara brista ut i gråt men jag höll mig från det pinsamma ögonblicket. Efter middagen återvände jag hem orkade inte gå ut och festa med de andra för jag hade nationella dagen efter och kände att jag hade inte orkat både och.

Idag har jag varit ledig med undantag för afternoon tea med min engelska lärare och andra elever som ville komma, hon hade varit uppe och gjort scones världens bästa och fina. Innan jag gick till skolan köpte jag en blomma med mig för det är lite av en tradition hos mig att är man bortbjuden så har man alltid med sig något symboliskt så den gav jag till henne. Även idag hade hon någon form av tal eller ja mer en "award" där hon hyllade några elever som hon tyckte hon ville hylla lite extra. Mig hyllade hon, låt mig citera "För en outstanding grammatik i engelska och ibland till och med bättre än min egna" och jag blev stolt och glad naturligtvis men hon har alltid hyllat mig för min grammatik men var ändå något annorlunda med att få "glänsa" för andra liksom. Sedan gick jag och mina två kompisar hem men innan vi gick hem sa läraren också att hon skulle vilja stoppa in oss i en flaska och sätta på korken för att kunna behålla oss, vi är deras bebisar så inget blir sig likt utan oss efter sommaren och jag bara kände att hon gör det svårt för mig att släppa taget haha. Sedan gick vi och hon gillade blomman glömde nämna det, och hon tackade så många gånger och jag ville bara gå för jag kände att jag ville gråta. Det var min sista dag i skolan efter tre år på TBS Helsingborg.

Tänk att jag gått där i tre år och ni har följt med på resan. Första gången jag nämnde studenten då var det 124 dagar kvar nu är det 7! Det är 117 dagar färre och jag känner att de dagarna har gått alldeles för fort har inte hunnit känna efter och tänka att jag snart har mössan på mig och ska springa ut och lämna tre någorlunda underbara år efter mig. Det känns inte som att det är dags. Men det är ju det, en vecka kvar bara!

Jag börjar närma mig slutet på gymnasietiden och jag kan väl en aning motvilligt dock erkänna att den mega stora ångesten jag kände inför studenten redan i tvåan har gått över en del men den finns kvar där och påminner. Största ångesten är väl inte så mycket att jag inte har någon mormor eller farmor att fira med utan att jag kommer lämna en trygghet, en vardag och lärare som jag bondat med riktigt bra och älskar. Jag är oerhört stolt och mäkta imponerad över mig själv att jag står där jag står idag och gått igenom resan som jag gjort för det fanns många gånger då jag bara ville kasta in handduken men aldrig gjorde det på "riktigt" och det har jag många att tacka för. Min fina och älskade mentor som stöttat och funnits där sedan dag ett och alltid sett på mig när jag behövt prata av mig även om jag inte alltid erkänt det, min fina och älskade lärare i engelska, vi bondade aldrig hundra procent förrän för 1,5 år sedan men den tiden som det tog gjorde också att vi insåg att vi är mer lika än vi trott och att vi faktiskt tycker om varandra. Jag kan bara prata för mig själv över den grejen men jag var för arg på henne redan i ettan då hon satte en enorm press på mig och jag gillade inte henne för det men sen hände något och hon visade känslor för mig och jag öppnade mig för henne och vi bondade och jag är så glad över det för utan henne att jag inte växt och varit stolt som jag är nu. Självklart finns det andra personer och lärare från skolan jag kommer sakna men min mentor och engelska lärare kommer alltid att stå mig närmst och jag vet redan nu att jag kommer gråta så mycket på fredag för att dem kommer jag sakna allra mest. Men samtidigt är dem så värda mina tårar för utan dem så hade jag inte stått här jag står idag, utan min mentor hade jag slutat när min första rektor lämnade skolan för det var med henne jag bonadade först, det var hon som förstod mig bäst men sen insåg jag att min mentor inte var så dum trots allt och då blev hon min trygga punkt. Den trygga punkten som gjorde att jag grät och stannade hemma en halv dag för att hon inte skulle vara min mentor längre, den personen som jag alltid kunde vända mig till om jag behövde och den som alltid tog hand om mig när det behövdes, henne kommer jag sakna så det kommer göra ont att säga hejdå. Min fina mentor!

Jag har alltså 7 dagar kvar av min treåriga gymnasietid helt sjukt och ångesten är blandad med glädje men jag har klättrat och byggt stegen själv för att komma dit jag kommit, jag har varit tyst och bara glidit med fram tills nu sista året då har jag verkligen bitit ifrån och många lärare har anklagat mig för att ha blivit kaxig men det har jag nog alltid varit men inte på TBS men nu har dem även fått se den sidan av mig. Jag kommer alltid ha mina fina lärare med mig som ett minne men helst av allt skulle jag nog vilja packa ner två av dem och bära dem med mig överallt eller kanske till och med gå kvar några år till enbart för vardagen och för mina speciella lärare! Jag har sökt vidare till redovisningsekonom men inget kommer slå gymnasietiden, ingen kommer slå mina två speciella lärare, inget kommer slå den vardagen jag byggde upp på TBS Helsingborg och det är tiden som jag kommer sakna mest och min mentor och engelska lärare. Men tre år börjar lida mot sitt slut och snart är jag studenten som kommer firas rejält eftersom jag är sist ut i syskonskaran att ta studenten! 

Jag hoppas och tror att mina systrar kommer fota mycket så att jag kan dela med mig av några få bilder här på bloggen så ni får vara med om studenten också, ni har trots allt varit med under glädje och sorg så det vore synd om ni fick missa studenten. 

/Elin