Detta inlägg har jag funderat länge på och anledningen är att jag kom över ett annat inlägg för ett bra tag sedan som handlade om att bli mobbad och att vara mobbare, dessutom så stödjer jag Friends mot mobbning. Jag har funderat och funderat på om jag verkligen vill skriva detta för det blottar mitt privata liv som jag varit relativt försiktig med att skriva om i öppna inlägg men jag gör ett försök och jag tror att det kommer bli bra faktiskt. LÅNGT INLÄGG!!

Jag har aldrig mobbat eller blivit mobbad själv däremot finns där en period i mitt liv då jag gick i sjuan som min klass började komma in i normen som rådde på vår grundskola, antingen så äter du eller så äts du, innan vi började på högstadiet och ens hade någon direkt kontakt med de äldre så var vi ovetandes om den normern vi var liksom en enhet allihop, man ställde upp för varandra och vi hade kul tillsammans. Vi gjorde pjäser och brydde oss inte alls om vad andra tyckte så länge vi var nöjda med vår prestation och hade kul tillsammans så brydde vi oss inte alls om vad andra tyckte. Min klass var helt enkelt ovetandes om äta eller ätas fram till att vi började sjuan. Vi har alltid sett upp till de större på skolan för de fick göra sånt som vi inte fick göra, gå utanför gränserna, handla i kiosken varje dag medan vi fick nöja oss med en dag i veckan, de hade lite längre raster än oss och hade oftast fler håltimmar än oss, så självklart hade vi en indirekt kontakt med de större eleverna men aldrig som det blev i sjunde klass. 

Det började inte direkt på höstterminen utan det kom successivt och trappades upp någon gång efter sportlovet (V.8) och då var vi så medvetna om normen som rådde bland eleverna i korridorerna att vi liksom levde så också vi åt alla som gick att ätas för att själva slippa bli ätna. Jag har alltid haft ett gott hjärta och varit en stark individ men efter att min klass började så blev det ett normalt beteende för oss alla i klassen och till en början "jobbade" vi som en klass men hösten då vi började årskurs åtta förändrades allting. 

Vi var drivande tillsammans den ena drev på den andra och så fortsatte det, till slut droppade några av för att man insåg att detta är inte hållbart och man mådde dåligt.

Jag hoppade aldrig av gruppen som mobbades men jag hoppade heller aldrig av "gruppen" som blev mobbade, jag ska förklara hur det gick till. Så här jag vill inte bli äten och jag ville inte äta någon annan och när mina bästa kompisar helt plötsligt stod på vars en sida om grupperna så hade jag en fot i vardera grupp därför att min bästa kompis som jag känt sen jag var typ 3-4 år fick mig att inse att det vi höll på med inte var okej och när hon droppade av så funderade jag men jag ville samtidigt inte inse för att vi har gjort detta i ett helt år liksom det är standard i klassen. Men jag löste det som så här, jag var en passiv del i mobbar gruppen, hängde med dem även om det gick emot allting jag stod för och jag fick ont i magen varje gång men jag gjorde det för jag ville inte ätas, det är fel för även om jag var passiv så deltog jag lika mycket. Men skillnaden var att jag hängde gärna med dem vi mobbade på fritiden vi var jätte bra vänner men i skolan byggdes det en gräns, jag arbetade med dem under grupparbeten, jag tilltalade dem när ingen från den andra gruppen såg det. Jag lyckades separera grupperna till en viss grad. I åttan hade en klasskamrat utvecklat mobbningen till en hobby alltså det var hon som liksom drev på mest och till slut droppade killarna av men var ändå med och stämde in i skratt osv och till slut stod jag och två tjejer kvar i mobbar gruppen och den mest drivande hade riktiat in sig på en person som alltid blev hennes offer och tjejen slog tillbaka så till slut var det liksom ren rivalitet mellan dem två. 

En särskild händelse som jag minns är en vår dag, när vi sitter vid borden nere i centralkapprummet och snackar när den drivande i vår grupp ser att hennes "rival" går in på toaletten då springer hon dit och liksom håller igen dörren och jag plus min bästa kompis gör allt för att hon inte ska hålla på för det är ett trångt utrymme och det kan sluta hur som helst. Vår andra tjejkompis sitter kvar vid bordet och skrattar och ber oss att sluta och låta den andra fortsätta stänga igen dörren, men vi ger oss inte och till slut fattar man allvaret och släpper ut henne från toaletten. Men eftersom att jag var där så blev det också jag som blev anmäld till rektorn vilket sög för jag hade liksom gjort allting för att förhindra så jag blev kallad till rektorn och hon frågade ut massa frågor som hon redan kunde svaren på och jag stod fast vid att jag inte hade gjort någonting, för det hade jag inte. Jag pratade med tjejen som anmälde mig för henne har jag också känt sen vi var små hennes mamma hade jag som lärare i sex-års och sa att jag inte var delaktig i det som hände förutom att jag försökte få bort den här andra tjejen så hon lade ner sin anmälan och jag slapp alltså en Olweus anmälan. Däremot så slapp inte den andra tjejen det. 

Tack vare den anmälan drev hon på som aldrig förr och liksom tryckte alltid till för att kunna själv anmäla och det var ett krig mellan dem och det märktes tydligt. Nu var det inte längre snack om att äta eller ätas nu brydde man sig inte för vi ville bara få ett slut på deras rivalitet och sen slutade den drivande av oss alla och då insåg vi att allting skulle bli lugnare. 

Innan vi ens kastade oss in i detta så hade vi en annan typ av rivalitet tillsammans med hela klassen, vår parallell klass. Det fungerade inte alls mellan oss och vi tryckte till varandra så fort det gick allt från vem kom först till fotbollsplanen på rasten? Vem tog biljardbordet först? Vem hade vunnit flest gånger? Vem hade rätten till att ta alla platser i centralkapprummet? Ja alltså ni hör ju själva vad stört löjligt det var däremot så var det så det var, min klass vägrade att ätas och det gjorde deras klass också. Problemet för mig var att jag fick så ont i magen varje gång så jag var alltid passiv gick bara med dem och struntade i att vara tillräckligt delaktig för att kunna få mindre ont. Jag hade även en kompis i den klassen som jag gått med sedan femte klass och dessutom känt sedan tidigare då vi nästintill bodde tio minuter ifrån varandra och det gjorde ont att min klass var på honom också. Denna killen lärde jag känna på sommaren innan vi började samma klass.

I nionde klass hade alla växt ifrån det här med att mobba andra däremot så fanns där två killar som eldade på varandra eller främst den ena på den andra för att den andra var så osäker i sig att han bara gjorde allt den andra killen sa åt honom för att inte ätas. Men medan vi andra blivit mer mogna så hade de andra fyra av åtta tjejer inte mognat lika mycket utan de var kvar i äta eller ätas och eftersom att jag var stark i mig själv och liksom inte brydde mig längre och hade byggt upp den starka personligheten igen så blev jag ett "lätt" offer för dem. Allting började en idrottslektion när en av tjejerna då var extremt ledsen och nere så jag och mina två bästa tjejkompisar pratade med henne och frågade vad som var problemt då säger hon bara "nej ingenting" så vi la inte så mycket viktigt i det för ville hon inte prata så skulle vi inte tvinga henne. I omklädningsrummet så klädde hon om fort och väntade sedan på oss och jag säger självklart "du kan prata med mig om du vill, med oss alla egentligen" och hon säger "vi kanske kan prata sen när vi hämtat våra grejer i skåpen?". Jag går dit och innan jag går ner till centralkapprummet för att prata med henne så säger jag åt min bästa kompis att vänta på mig för vi har alltid sällskap till och från skolan, sen går jag ner och hon säger "A är arg på mig för någonting som jag inte vet så hon pratar inte med mig" varpå jag svarar "aha okej" sen skiljs vi åt för att gå hem

Dagen efter så är dem vänner? Jag bara öh okej vad bra. Men det visar sig att allting bara var i scen satt vilket jag borde förstått eftersom att det enbart var mig hon pratade med men jag förstod inte det då för att jag var alltid den som hon litade på osv men det blev inte som dem trodde. Deras tanke var att utesluta mig från tjejgruppen för att "jag behövdes inte där" men det gick inte som tänkt utan istället delade dem gruppen i två, fyra och fyra. Ibland tre och fem därför att en av mina bästa kompisar hade svårt att välja eftersom att hon var vän med både mig och A, det var hennes plan så när jag såg henne såg jag rött varje gång. Jag sa att det var okej men att hon inte skulle övertala mig till någonting. Det gick så långt att de ankrade mig för att ljuga för att jag hade sagt så till M när jag i självaverket inte sa någonting vilket jag påpekade och då skämdes M men hon vägrade erkänna. Sen blev A ännu värre och hon visste med sig att den ena tjejen gillade en kille i klassen eftersom att dem också var bästa kompisar så visste hon det men istället för att låta det bero så höll hon på med killen vilket fick mig att bli arg, så jag tog bästa kompisen, barndoms kompisen, till sidan och sa "jag bryr mig inte vem du umgås med men håll koll på vem du berättar saker för. A håller på med J bara så du vet" och då blev hon arg och pratade med A som förnekade. Hela deras plan var att utesluta mig men det fungerade inte för jag brydde mig ärligt inte alls och det liksom blev en självklarhet för dem senare och då kom två av fyra krypandes för att be om förlåtelse, men jag tog inte emot den och känner än idag ilska mot dem. Jag är långsint men inte så att jag hyser agg om jag ser dem ute osv utan det är men kom inte nära mig håll dig på avstånd. 

Så jag har både ätit och ätits men jag har aldrig sätt mig som mobbare eller ett offer för att det var så korta perioder speciellt den sista delen då jag var ett offer. Första delen där jag var en passiv del ser jag mer som att fullfölja en norm som tyvärr fortfarande existerar på denna grundskola. Jag ångrar ingenting som jag gjort eller inte gjort för jag har stått upp för mig själv även under tiden som jag var en del av en mobbargrupp så umgicks jag med alla på ett eller annat sätt. Idag stöjder jag ingen form av mobbning vilket jag visar tydligt och blir väldigt arg när jag hör att någon blir mobbad eller mobbar då tillrättar visar jag dem så himla starkt att de liksom inte vågar mobbare eller vägrar vara ett offer. Att mobbas går att slå sig fri från lika bra som att det går att slå sig fri från att vara en mobbare. Alla människor har samma värde. Jag blev ett "offer" för en norm fast det mildrar inte det jag gjorde eller blev utsatt för. 

Jag står upp för kampen även om jag en gång var en passiv mobbare. Idag skulle jag aldrig få för mig att mobba någon passivt eller aktivit!'

/Elin